Liquid light photography on thick handmade paper. Unique, no edition, 44 x 60 cm
The last trees
(Swedish text below)
These trees are the only ones left today at Backåkra beach on the south coast of Sweden. A few years ago, the forestry machines rolled in and started clearing a large piece of the forest. I was there for a walk with the dogs when the machines rolled in and started to knock down the trees. I got bald chills; it was just like in the seventies when I was a child and the machines rolled into the forest where I grew up. In one week, the machines could destroy a square mile of our playground, all the trees were thrown down like matches. The forest was to become pulpwood. In Backåkra they had other plans. The forest is part of the Hagestad nature reserve and it turned out that the Swedish Environmental Protection Agency wants to recreate the sand steppe environment that existed there before pine was planted in the 18th century to prevent sand escape. The sand steppe, which is already found in some other coastal areas in Skåne, has a large biological diversity. Some trees have been saved, most of them half-dead or dead, to give home to various animals. Nowadays, when I walk in the woods, I raise my eyes as I get down into the devastated part and keep it attached to the trees that are left, to avoid seeing the run-up, sore ground. During the past two years, these trees have become more and more human. One tree is dry and ravaged but is a survivor; two branches are still alive. One of the dead pines has apparently competed in growing with another tree and only managed three meters up, then it has stopped. Then it has grown around in a circle under the larger tree, before it dies. These last trees in the area stand unnaturally alone now, but they have also become more interesting because they have been exposed. Now their shapes are more clearly visible and how they lived life in interaction with other trees.
I never thought I would do an exhibition of trees. The trees and the forest are something to enjoy in the place, where I feel contact with something big and timeless. Pictures I have taken over the years in the forest, have never lived up to the experience to be there. This time I just could not stop taking pictures. I became stubborn with each failed attempt; I wanted to present this in photography. The first half year I photographed digitally but it did not work. Then I started shooting analog with the medium format camera. There was still so much missing in the picture; the wind, the smell, the humidity, the cold. Despite the shapes of the trees, despite the haze and fog that surrounds them, clouds with shapes that meet the shapes of the trees; despite all the beauty, the photography was not half as strong as the experience it was to be there. But then I started experimenting in the darkroom with liquid photographic emulsion, and then something started to happen. The material got a life of its own that had nothing to do with my negative. The liquid emulsion gave something organic to the image, the surface became less flat and the emulsion created movement. Different depending on whether I spread it out on paper or wooden boards. I could with my fingertips spread the emulsion so that it formed fog banks or clouds that were not in the negative. If the emulsion ran a little downwards, it became more humid in the air. Something new happened. The image became something in its own right, not just a representation of reality.
Lisa Strömbeck November 2017
De sista träden
Dessa träd är de enda som står kvar idag vid Backåkra strand på Sveriges sydkust. För två år sedan rullade skogsmaskinerna in och började skövla en stor bit av skogen. Jag var där på promenad med hundarna när maskinerna rullade in och började vräka omkull träden. Jag fick kalhyggesfrossa; det var precis som på sjuttiotalet då jag var barn och maskinerna rullade in i skogen där jag växte upp. På en vecka kunde maskinerna ödelägga en kvadratkilometer av vår lekplats, alla träden vräktes omkull som tändstickor, inte ett enda sparades, och våra kojor jämnades med marken. Granskogen skulle bli massaved .
Men i Backåkra hade man andra planer. Skogen är en del av Hagestad naturreservat och det visade sig att Naturvårdsverket vill återskapa den sandstäppsmiljö som fanns där innan man på 1700-talet planterade tall för att förhindra sandflykt. Sandstäppen, som redan finns vid några andra strandnära områden i Skåne, har en stor biologisk mångfald.
Man har sparat några träd, de flesta halvdöda eller döda, för att ge hem åt olika djur. Numera när jag går i skogen, höjer jag blicken då jag kommer ner i den skövlade delen och håller den fäst vid de träd som finns kvar, allt för att slippa se den uppkörda, såriga marken. Under de två år som gått har dessa träd alltmer blivit till personer. Ett träd är torrt och härjat men är en överlevare; två grenar är fortfarande vid liv. En av de döda tallarna har tydligen konkurrerat med ett annat träd och bara hunnit tre meter uppåt, sedan har det blivit stopp. Då har det växt runt i en cirkel under det större trädet, innan det dött. Dessa sista träd i området står onaturligt ensamma nu, men de har också blivit intressantare för att de frilagts. Nu syns deras former tydligare och hur de levt deras liv i samspel med andra träd.
Jag hade aldrig trott att jag skulle göra en utställning med träd. Träden och skogen är något att njuta på plats, där jag känner kontakt med något stort och tidlöst. Bilder jag genom åren tagit i skogen, har aldrig levt upp till upplevelsen där. Jag har faktiskt aldrig sett något fotografi av träd och skog som gett den känslan. Video har jag däremot sett som lyckats, men där finns ju både rörelse och ljud som lägger till bilden.
Den här gången kunde jag bara inte sluta fotografera. Jag blev envisare för varje misslyckat försök; jag ville ha fram detta i fotografi. Backåkraskogen var min, och då träden i skövlingen blev stående ensamma, blev de ännu mer mina. Det första halvåret fotograferade jag digitalt men det funkade inte. Sedan började jag fotografera analogt med mellanformatskameran. Det saknades fortfarande så mycket i bilden; vinden, doften, fuktigheten, kylan. Trots formerna i träden, trots diset och dimman som omsluter dem, moln med former som möter upp trädens former; trots allt det fina blev fotografiet inte hälften så starkt som den upplevelse det var att vara där. Men så började jag experimentera i mörkrummet med flytande fotografisk emulsion, och då började något hända. Själva materialet fick ett eget liv som inte hade med mitt foto att göra. Den flytande emulsionen gav något organiskt till bilden, ytan blev mindre platt och emulsionen skapade rörelse. Olika beroende på om jag bredde ut den på papper eller träplattor. Jag kunde med fingertopparna breda ut emulsionen så att den bildade vågor som i bilden blev dimbankar eller moln som inte fanns i negativet. Om emulsionen rann lite neråt blev det liksom fuktigare i luften. Någonting nytt hände. Bilden blev snarare något i sin egen rätt, än som representation av verkligheten.
Lisa Strömbeck november 2017
